Fu Manchu

Dörrar 20.00

På scen 21.00

Förnim sinnesbilden av en smått rostig El Camino som susar ner längs Venice Beach, en gammal brölig 8-track utsöndrar Black Flags ”Nervous Breakdown” i distad version och man kan inte annat än gilla läget utan att blinka. Lika mycket som palmerna längs Sunset Blvd eller vågorna vid Big Sur signifierar Kalifornien så har Fu Manchu i de bästa kretsarna visat en annan (minst lika god) sida av västkusten. En sida som vårt huvud bangar i takt med.

Fu Manchu har gett oss nackont i snart 25 år och pardon saknas. Fuzzen ligger som en tjock röd matta som lodisarna vandrar fram längs och drog-dimman ligger tät; baskaggen pumpar likt en svajjig metronom och gunget är hur allvarligt som helst. Att se Fu Manchu är som att hänga med sin bästa polare; alltid våld och kärlek i samma andetag och man skulle aldrig vilja vara utan det.

Chefsideologen tillika riffmästaren Scott Hill har vänt ut och in på bandet vid ett flertal tillfällen och uppställningen har skiftat skepnad likt en kameolont. När vi nu närmar oss slutet av 2009 så kan vi dock konstatera att med det nya albumet ”Signs of Infinite Power” så har inget nytt hänt under solen och det är fan precis så vi vill ha det! Inget självbedragande, experimentellt mumbo-jumbo utan bara ko-klocks rena stonerhymner som vi kan gå vilse till.